Tillbaka till Album resor

Playa Inglés

Min systerdotter Lisa är utbytesstudent ett år i spansktalande land och hamnar på Kanarieöarna, på Gran Canaria. Sigrid, som nu har kommit hem från sydamerika, vill hälsa på sin kusin och prata spanska så inte mig emot. Vi bokar lägenhet och flyg, sista minuten och hamnar vid Playa Inglés i södra änden av ön. Lisa bor i norr i huvudstaden Las Palmas men det är inte så långt emellan.

Första kvällen går Sigrid och jag ner till stranden i skymningen, alla andra är på väg därifrån. Ljuset släpar längs marken, sanden yr över dynerna i kvällsvinden från havet. Vi är ensamma bland sanddynerna i det som faktiskt är en utlöpare av Sahara och det är magiskt vackert.

Nästa morgon går vi ner till stranden igen som nu är överfull av badande och solande människor och det blir en liten chock. Är den här trängseln det som så många längtar efter. Jag som aldrig åkt på sol- och badsemester förstår det inte och magin från gårdagen är som bortblåst.

Roque Nublo

Lisa går i skolan på dagarna. Därför hyr jag en bil två dygn så att Sigrid och jag kan åka upp bland bergen för att vandra längs några av de fina vandringsleder som finns. Roque Nublo är en av Guanchernas (ursprungsbefolkningen, finns inte kvar) heliga bergsformationer som finns uppe i bergen och måste besökas. I kontrast till solen vid havet är det rejält kallt och blåsigt här uppe vid Roque Nublo, till och med några snöflingor. Vi får ta på oss varma underställ och alla andra kläder vi tagit med på resan. Kallast är det uppe på toppen som är högst på ön med 1956 m ö h. Därifrån följer vi en vandringsled som går i en cirkel runt berget, ner i några dalgångar där temperaturen är drägligare.

Kanarieöarna har många endemiska arter och vi ser för oss okända växter. Vi vandrar genom pinjeskogar, passerar några grottbostäder och ett område som nyligen härjats av eldsvåda. En gammal man sitter ensam utanför sitt lilla hus, han har förlorat sina djur i branden.

Mogán

Även denna dag blåser det kalla vindar och jag har blivit ordentligt förkyld så de storstilade vandringsplanerna för dagen bantas ner. Vi tar hyrbilen till en by som heter Mogán där vi med en viss svårigighet hittar vandringsleden som går från den här dalgången upp till toppen La Fortaleza vidare över till nästa dalgång och byn Veneguera. Det är inte någon lång vandring, 7,5 km enkel väg och vi går samma stig tillbaka.

Las Palmas

Lisa är ledig ett par dagar och vi tar bussen för att träffa henne, se hur hon bor och titta på Las Palmas. Tillsammans går vi på fiskerestaurang där vi måste peka ut vilka av fiskarna i disken som ska tillagas. Las Palmas är en lagom stor stad att ströva runt i, inte ruffig vad vi kan se.

Lisa bor i en värdfamilj på fyra personer i en lägenhet i ett område i utkanten av stan, det är ändå gångavstånd dit från centrum. Det är inte någon stor lägenhet men Lisa har fått ett eget rum som hon delar med familjens dator. Vi träffar mamman, pappan och sonen när vi slår oss ner en stund.

Det är musikfestival på kvällen och alla ungdomar vill dit. Eftersom Lisa är utbytesstudent får hon inte gå på festivalen utan sällskap, det duger inte med en 50-årig moster som jag, utan vi måste vänta tills en ung man från utbytesorganisationen kommer och hämtar oss och följer med som förkläde. Lite konstigt känns det. Nere på festivalområdet, som ligger vid hamnen träffar vi Lisas goda vänner och kanariska klasskamrater. Senare kommer också Lisas mentor, en trevlig äldre man som slår följe med oss. Det är också han som i sin bil skjutsar Sigrid och mig tillbaka till vårt hotell på natten.

Nästa dag tar vi åter bussen till Las palmas och möter Lisa där vi går runt och tittar på andra delar av staden. Efter jobbet i glassfabriken ska Lisas värdmamma ta oss med på bilutflykt längs nordkusten till staden Agaete, en idyllisk hamnstad där det går att ta färja över till Teneriffa. Vi ser vulkankäglan Teijde på grannön när vi blickar ut över havet från hamnen. På tillbakavägen åker vi upp till utsiktspunkten Arucas och tittar ut över det mörka havet och de skimmrande ljusen från bebyggelsen, för nu har det blivit mörkt. Avslutning på dagen blir en berömd grottrestaurang där vår värdinna beställer in maten. Skönt när någon annan vet vad som är gott att äta och det smakar verkligen bra. Hon beställer också in vin i karaff varav hon dricker det mesta själv innan hon kör hem oss till Playa Inglés.

Playa Inglés igen

Lisa sover med oss i vår lägenhet för hon vill gärna besöka den fina badstranden vid Playa Inglés. Vi sällar oss till folkmassan som trängs på sanddynerna och flickorna förundras över de många sällskapen som är helt nakna medan de solar och spelar bollspel. Mest tyska pensionärer, tror vi.

Det är inte så varmt i luften den här dagen, det är trots allt december, men vattnet är klart och inte avskräckande kallt. Väl uppe på land huttrar vi och måste klä på oss. Middag äter vi på en av alla de restauranger som finns här. Det blir paella, som kanske inte är helt fräsch för Lisa drabbas av magsjuka dagen därpå. Sigrid och jag vet inget om det för vi reser hem till Sverige då.

Tillbaka till Album resor

Tillbaka till album resor

San José

År 2007 reste vår dotter Sigrid till Costa Rica för att arbeta som volontär. Hon bodde i en värdfamilj i huvudstaden San José, hos Nuria och Rodrigo. Jarl (maken) och jag besöker henne i maj månad och passar samtidigt på att resa runt i landet under tre veckor. Regnperioden har börjat och varje sen eftermiddag under vår vistelse regnar det våldsamt tillsammans med kraftig åska, annars är större delen av dagarna soliga.

Pocora

Vårt flyg är försenat ett dygn och vår resa får en rivstart. Redan första morgonen reser vi med buss över bergen till byn Pocora där vi stämt möte med teknologie doktor Barres kl 8. Vi ska få följa med runt och studera en del av hans olika provytor för återplantering av skog. Hans försök går ut på att hitta ett rationellt sätt att bedriva skogsbruk genom att återplantera regnskogsträd. Genom det kan storjordbrukarna få avkastning från skogen istället för att bara hugga och omvandla regnskogen till betesmark.

Vulkanen Poas

Tillsammans med Nuria, Rodrigo och Sigrid gör jag och Jarl en dagsutflykt till den aktiva vulkanen Poas. Det finns en räcka med aktiva vulkaner i landet. Vid Poas är det välordnat för besökare med gångvägar, räcken och restriktioner för var besökare får vistas.

Monteverde och Santa Elena nationalparker

Vi lämnar den larmande staden San José och åker till Monteverde molnregnskog, en nationalpark högt upp i bergen. Här har den vackra heliga fågeln Quetzalen en fristad, en fågel vi inte får turen att se.

Det är Jarl och jag som skakar fram i en överfull lokalbuss högre och högre på vindlande vägar. Väl framme tar vi in på ett hostel i byn Santa Elena som ligger strax utanför Monteverde.

Santa Elena
Första dagen vandrar vi genom den del av parken som heter Santa Elena och är en ”secondary forest” vilket betyder att den har huggits ner men vuxit upp till en regnskog igen. Den ska inte ha lika stor artvariation som en ”primary forest” men vi är inkapabla att se någon skillnad. Högsta punkten är på toppen av Cordillererna och på ena sidan har vi Atlanten och den andra sidan Stilla havet. Fuktig havsluft sveper in, höljer topparna i moln och avsätter sig som kraftig dagg. Skogen dryper av fukt men det är inte speciellt varmt. Fantastiskt vackert är det!

Monteverde
Eftersom jag läst att bästa sättet att uppleva Monteverde nationalpark är att vandra in i parken och övernatta där, så gör vi det. Det är inte tillåtet att gå in ensam utan guide, alltså hyr vi en engelskspråkig guide. Guiden visar sig vara två parkarbetare som ska gå till några hus med byggnadsmaterial, varav en av männen kan några få ord engelska.

Det går hyggligt att förstå varandra ändå, med kroppsspråk kommer man långt. Männen är vältränade och går på i god fart trots sina tunga packningar. Själva bär vi endast liggunderlag, sovsäckar, myggnät och något ombyte kläder, ja och mat förstås. ändå pustar vi i fukten och värmen för nu är det varmt. Vi följer en stig som ständigt leder oss längre och längre ner för berget. Efter några timmar och sju ansträngande kilometrar brant nerför är vi framme vid en gammal övergiven plantage där vi ska sova över i natt.

Inne i det enkla huset surrar det av tusentals hästflugor, hur ska vi kunna sova där? Jarl, jag och de båda männen lagar lite lunch. Sen ska männen fortsätta fem kilometer vidare till nästa hus med en del av byggmaterialet. Vi avböjer att följa med. I stället strosar vi omkring runt den gamla plantagen, fotograferar, tittar på fåglar och badar i ån nedanför huset.

Männen kommer tillbaka när det börjar mörkna, ganska trötta och hungriga och berättar att de sett spår av jaguar i närheten. Sen bakar de bröd och kokar stora mängder ris. Riset viker de in i det färdiggräddade brödet som tacos. De vill inte ha av vår tonfisk, men de tar tacksamt emot spagetti som de också stoppar in i sina bröd. Mätta och trötta lägger de sig för att sova på britsarna där hästflugorna surrar överallt. Jag och Jarl har bestämt oss för att sova på verandan och lånar madrasser som vi lägger ut på verandagolvet och ställer som en liten vägg ut mot skogen. Vårt sällskap undrar vad vi håller på med. Vi breder ut våra sovsäckar och liggunderlag samt riggar upp myggnätet över det hela. Nu ska vi ligga och titta ut i mörkret, se eldflugornas dans och lyssna till alla regnskogens ljud, tror vi. I stället somnar vi omedelbart av utmattning och vaknar först när det är ljust nästa morgon.

Nu ska våra nya vänner tillbaka till stationen i parken och vi följer med dem. Vi vill stanna och fotografera och kan inte gå i samma takt som våra guider så vi släpper iväg dem. Innan de går i förväg får de våra svenska myggstift och är glada för dem. Efter att ha traskat uppför samma branta väg vi kom är vi nöjda att vara tillbaka i vårt hostel. Nästa morgon åker vi buss tillbaka till San José.

Halvön Osa och Corcovado nationalpark

Puerto Jiménez
Nästa äventyr blir också resans höjdpunkt. Tillsammans med Sigrid, som tagit ledigt, reser vi till södra Costa Rica för att vandra i nationalparken Corcovado i fem dagar. Här ska vara en av de bästa platserna i hela mellanamerika att få se vilda djur.

Via internet hemifrån har jag bokat den guidade turen av Mike som driver Osa Adventura. Återigen bussresa från San José. Nu ska vi åka till Puerto Jimenézpå Osa, en liten stad som växte upp under guldruschen. Det är 35 mil dit från San José, merparten längs huvudvägen Carretera Interamericana men resan tar ändå tio timmar och det är kolsvart när vi kommer fram. Skönt att vi bokat hostel i förväg.

Los Patos
Nästa dag träffar vi Mike, får instruktioner inför vandringen och betalar guid och inträde till Nationalparken. Sen hyr vi cyklar och åker till havet för att bada. Först morgonen därpå startar vårt äventyr med taxiresa på liten väg så långt in mot nationalparksgränsen som det går att komma med bil. Här vid vägs ände bor Luis Angulo som blir vår fantastiske guide och vän under vandringen. Vi ska vandra tvärs igenom nationalparken, 26 km på två dagar, från öster till väster fram till havskusten på andra sidan halvön. Vi har tur, innan vi hinner starta vandringen längs den körväg som korsar floden tjugotalet gånger kommer en traktor med flak och några män som Luis känner och vi får vi lift de första kilometrarna. Vi släpps av där stigen in till Corcovado tar vid. Trots liften är det påfrestande ändå att gå för oss, ovana vid luftfuktigheten och värmen.

Den första natten sover vi i tält under ett uppspänt skynke på gräsmattan vid Ranger Station Los Patos som ligger i en liten glänta i regnskogen, en f d plantage där några parkvakter bor och arbetar. Luis tar oss med till ett vattenfall där vi får svalka och tvätta av oss. Hit kommer också två andra beväpnade parkvakter. De letar efter tjuvjägare som är ett problem i nationalparken och de vill väl se efter vad vi är för några.

Det är sen när vi ska laga mat som vi upptäcker ett stort misstag. Vi har inte fått med oss maten somskulle ingå, den ligger kvar i en kasse i taxin! Luis pratar med parkvakterna som har lite pasta, en lök och ketchup att avvara och vi blir mätta ändå. Det enda som saknas är kaffe. Lite snacks har vi fått med oss och det delar vi på till frukost nästa dag.

Sirena
Vi har långt att vandra genom regnskogen, 17 kilometer fram till Sirena Ranger Station vid Stillahavskusten. Det är en mulen men varm morgon. Luis är en utmärkt guide som visar på växter och djur, mest spår och insekter och han kan prata en hel del engelska. Eftersom Sigrid hunnit lära sig flytande spanska har vi ett stort utbyte av varandra. Hon kan brygga över där engelskan inte räcker till. Det är mycket att titta på och vi stannar ofta för att fotografera innan vi halkar vidare i våra gummistövlar där den röda leran skvätter högt upp på benen. Den lilla packning vi har med skramlar omkring i våra stora fjällryggsäckar som inte väger så mycket, ändå dryper vi av svett. Luis börjar bli lite nervös för att det går för långsamt fram med alla våra fotgraferingspausar och sneglar upp på himlen. Vi tar rast för lunch vid ett av alla de vattendrag vi korsar, dvs vi delar på och äter upp de snacks vi har kvar.

Fortfarande har vi 12 km kvar att gå så vi axlar våra packningar igen. I samma stund som vi ska vada över ån börjar det regna och det är verkligen ett tropiskt regn. På ett ögonblick är stövlarna fulla av det vatten som forsar ner längs kroppen. Vi vadar med stövlarna på och tömmer dem sedan på vatten. Nu märker vi att det tunna tygfoder som finns i våra svenska stövlar inte är bra för det gör att stövlarna klibbar fast vid fötterna. Luis stövlar saknar foder och är enkla att tömma men han påstår att våra skodon ändå är bättre än de vandrarkängor som nordamerikanerna går i när de kommer hit. Vi gör en ansats att ta fram våra regnkläder men Luis skakar avvärjande på huvudet, det är ingen idé eftersom vi svettas så mycket och regnet är ändå lika varmt som luften. Kamerorna åker långt ner i ryggsäckarna, nu handlar det enbart om att gå medan regnet forsar ner med oförminskad styrka under den återstående vandringen. Först när det mörknar kommer vi fram till Sirena, ganska utpumpade och trots värmen är vi frusna. På Sirena Ranger station som är en forskningsstation ska vi stanna tre nätter. Det finns en matsal med kökspersonal där det serveras både middag lunch och frukost och vi får bo i ett enkelt rum med britsar att sova på.

Här befinner sig också andra grupper av besökare och det går att vandra hit längs kusten, både från norr och söder, förutom att åka båt eller flyg. Sirena har varit militärbas för USA som byggde en landningsbana. Det är tack vare landningsbanan, som ger en lång öppning i regnskogen som det är ett så formidabelt spaningställer för vilda djur, Corcovado är känt för sin stora artrikedom. Det regnar oupphörligt och det fortsätter att regna i flera dagar, skyfall med kortare uppehåll där molnen ljusnar en aning för att sen fortsätta vräka ner. Stationspersonalen mäter upp 300 mm på ett dygn men då har mätaren svämmat över sina bräddar så det har förmodligen kommit mer. Det intensiva regnandet som tar med sig jord gör att alla vattendrag svämmar över och blir brusande åar, stigarna blir bäckar och de två floder som omger Sirena fylls med brunt snabbt forsande vatten där det kommer hela träd farande. Den stora mängd sötvatten som far ut i havet gör att stora krokodiler från lagunen uppströms Rio Sirena kommer simmande och tar sig över till nästa flodmynning vid Rio Claro och vi avstår den planerade paddelturen. Regnet gör att alla djur sitter stilla och kurar och inte är så aktiva som de annars är. Ändå lyckas vi få syn på en hel del där vi plaskar fram i sandaler längs stigarna runt stationen så fort regnet lättar lite. Jarl lyckas se några tapirer, vi andras ser bara deras färska fotavtryck, vi ser agotis och andra smådjur och vi får se Costa Ricas alla fyra olika apor, vrålapor, spindelapor, capuccinoapor och den lilla sällsynta näpna ekorrapan och vi skrämmer iväg några stora krokodiler.

På kvällarna i Sirena sitter vi under taket på den stora verandan där Luis lyser med en stark ficklampa ut över landningsbanan. Han kan se på ögonens blänk vad det är för djur som passerar och han känner naturligtvis igen ljuden. Där passerar en alligator, en padda, lite olika grodor och annat.

Eftersom det regnar så mycket är Luis stora bekymrad att vi ska bli missnöjda och inte få uppleva det som utlovats men för oss är det ungefär som när vi är ute i naturen hemmavid, det kryllar inte precis av djur överallt så vi är inte besvikna. I stället samtalar vi flitigt med varandra och vi får veta en hel del om områdets historia och nuvarande förhållanden samtidigt som vi får en inblick i Luis liv, vilket är minst lika intressant. Costa Rica anses vara det sydamerikanska land som kommit längst med att bevara regnskog, skapa skyddade områden med reservat för växter och djur med gröna korridorer. Av Luis, som är halvindian, får vi höra att det finns ett missnöje bland befolkningen runt Corcovado över hur de blir behandlade av myndigheterna. Innan det blev en nationalpark försörjde sig innevånarna på jakt av bl a små vildsvin, pecaris som lever här i stora flockar, småjordbruk och småskalig guldvaskning. När området blev skyddat blev det plötsligt förbjudet att jaga och vaska guld, småbönderna köptes ut från sina små gårdar och tvingades flytta, människorna miste sin försörjning. Visserligen fick de betalt för gårdarna men många kunde inte hantera pengar och slösade därför bort det mesta. Många blev då tjuvjägare och guldvaskning skedde i smyg. Blev de ertappade kunde de bli skjutna av någon av sina egna som nu börjat arbeta som parkvakter. Luis själv hade blivit skjuten i foten som ung.

Turismen blomstrar i Costa Rica där många lodger, hotell och turistföretag drivs av amerikaner eller europeer men där inkomsterna inte kommer den egna befolkningen till del i så hög grad. Luis berättar att i hans by har de bildat en grupp för att försöka ta saker i egna händer och de har skrivit till regeringen men inte fått gehör för sina idéer. De vill skapa egna vandringstigar i utkanten av nationalparken, guida själva, vaska lite guld med turisterna och erbjuda mat och logi i sina egna hem. När han får veta att Jarl jobbar vid en svensk myndighet och med miljöfrågor undrar han om vi vill träffa hans grupp. Kanske kan vi hjälpa till på något vis.

Carate
Efter två dygns nederbörd är vattendragen så översvämmade att inga fler besökare släpps in eller ut ur parken. Natten innan vi själva ska vandra vidare på den sista etappen avtar regnet något för att helt upphöra när vi vadat över den ännu breda och strida Rio Claro övervakade av personal från stationen så att vi säkert kommer över.

Om vandringen tvärs igenom parken var tuff i regnet blir de 18 kilometer vi går längs med stranden minst lika tuffa. Solen tittar fram, havet är turkosblått, fregattfåglar seglar över oss, färgrganna par av aror rör sig mellan träden, medan vi stretar på i den grovkorniga sanden. Det gäller att hitta den lilla remsa mellan våt och torr sand som klarar att bära vår kroppstyngd. Jarl får riktigt ont i sina slitna knän och det går lite för långsamt framåt för vi har tidvatten att passa och en del smala passager att ta oss förbi. Jag får kramp i fötterna av att gå barfota i sanden för stövlarna som blev våta vid första vadet går inte att ha på sig i värmen. Ibland får vi ta omvägar upp i skogen och på några ställen måste vi klättra över klippor men vi kommer fram till Carate. Härifrån blir det taxi tillbaka till Puerto Jimenéz där vi ska pusta ut på vårt hostel. Innan vi skiljs åt bestämmer vi att vi ska komma på besök hos Luis och att han ska ordna med övernattning i Danta Corcovado Lodge som ligger nära hans eget hus i byn Guadalupe.

Guadalupe
Danta Lodge är ett fantastisk ställe med ekologisk profil och unge Merlin som driver lodgen är mycket vänlig och har tid att prata med oss eftersom det är lågsäsong. Av Merlin får vi veta mer om lokalhistorien, lagar mat tillsammans eftersom kökspersonalen är ledig och vi har allmänt trevligt. Vi träffar Luis lilla grupp på ett kvällsmöte, vi får se Luis verkstad där han skapar betongfigurer, bearbetar sten och gör smycken. Av ett par i gruppen blir vi inbjudna att komma hem och äta traditionell frukost och vi deltar i helgfestligheter i byn. Allt det här är upplevelser som vi aldrig kommer att glömma. Vi tar farväl av vår nyvunne vän Luis, av Merlin och Corcovado och tänker att hit vill vi komma tillbaka. Jarl lovar Luis att försöka få några svenska tidningar att skriva om våra erfarenheter vilket också sker och gruppen kan använda i sitt fortsatta arbete.

Cahuita nationalpark

I San José vill vi inte vara mer än nödvändigt. Vi har några dagar kvar innan flygresan hem så vi passar på att åka till den karibiska kusten och turistorten Cahuita för lite bad och lata dagar. Där är befolkningen övervägande slavarättlingar och de äldre talar engelska. Här gör vi det turister brukar göra, badar, hyr cyklar och äter god mat. Maten på karibsidan smakar riktigt bra, till skillnad från det mesta vi ätit i övriga landet.

San José

San José är inte en direkt charmig stad, där finns en del fina koloniala byggnader och välbeställda bostäder men också mycket fattigdom och kriminalitet med farliga områden. Nuria och Rodrigo hör till medelklassen, han är universitetslärare och hon musiklärare och de bor i ett modernt hus, galler för alla fönster och en liten trädgård med galler uppe på urarna. Vi får absolut inte ta med oss kameror när vi går ut på stan på grund av rånrisken. Därför är de få bilderna från staden tagna genom taxi- eller bussfönster. Dags att åka hem, Nuria och Sigrid kör oss till flygplatsen, men vår dotter lämnar vi eftersom hon har flera månaders vistelse kvar i landet. 

Tillbaka till Album resor