Sydamerika 2010

Costa Rica och centralamerika ännu en gång
Jag och maken Jarl reste åter till Costa Rica i juni 2010 där vi sammanstrålade med vår dotter Sigrid som varit ett par veckor i Nicaragua i ett utbyte med Uppsala Universitet. De första fem dagarna bodde vi i huvudstaden San José hemma hos Nuria och Rodrigo som var värdfamilj åt Sigrid när hon arbetade som volontär här för några år sedan.

San José

Jarl, Birgitta (jag själv), Rodrigo och Sigrid utanför en kyrka i Heredia, grannstaden till San José (t v) och Nuria, vår lilla värdinna (t h).

Intill kyrkan ligger parken, så ser det ut i alla städer (t v). Vår värdfamilj bor i en stadsdel som heter Guadalupe (t h). De har byggt till huset med en våning sedan vårt förra besök. Alla dessa murar, taggtråd, gallergrindar och dessutom galler för fönstren är regel i varje stad och samhälle p g a hög brottslighet.

Gatubild från centrala San José (t v). Gata i stadsdelen Guadalupe, där vår värdfamilj bor (t h). Jag smyger upp min lilla kamera. Att ta upp systemkameran här är en stor rånrisk. Maken gör det ändå men blir genast tillsagd på skarpen av omtänksamma människor. Stoppa undan kameran på direkten!

INBioparque San José

Märkliga blommor i den fina anläggningen INBioparque, San José som vi besöker en dag.

Eftersom vi rest runt i landet förut ser vi att den ger ett bra smakprov på Costa Ricas natur- och djurliv.

Färggranna djur i INBioparque. De blåa vingarna på den stora fjärilen, som är en symbol för landet, syns bara när den flyger. Vi har en glasbur mellan oss och den lilla giftgrodan.

Puntarenas vid stillahavskusten

Tillsammans med Nuria gör vi en badutflykt till Stilla havet och Puntarenas. Det råkar vara en blåsig dag och Nuria vill inte att vi ska bada i det upprörda havet, fast det gör vi ändå, lite grann. Själv föredrar hon poolen.

Sigrid och Nuria.

Hos vänner i Guadalupe.

Jag och maken lämnar San José och reser med buss ner till halvön Osa och nationalparken Corcovado. En bussresa på 35 mil och tio timmar. Vi klarar av att ta oss till rätt busstation i den kaotiska huvudstaden alldeles på egen hand med min minimala spanska. Sigrid som är den som talar spanska, ska komma efter några dagar senare.

Bussterminalen för bolaget som kör till Osa (t v). Vägen dit leder över bergskedjan Cordilleras (t h).

Utsikt över Parque Nacional Corcovado. Förmiddag (t v) och sen eftermiddag (t h)

Det blir ett kärt återseende av vår vän och guide från förra resan, Luis Angulo som bor i den lilla by Guadalupe. Luis ettårige son Carlos. Vi grodspanar med ficklampor i regnet utanför Luis hus några kvällar.

Sigrid pratar med Luis familj, Julia och Carlos. Vi gör ett försök att titta på Luis lodge som han håller på att bygga men vi hittar inte dit. Värmen gör att vi inte har lust att gå så långt i onödan och medan vi letar har han hunnit hem igen. Här kommer han och möter oss.

Guldvaskning och giftgrodor
Tillsammans med Luis vandrar Jarl och jag, en dag innan Sigrid har anlänt, bort till Eduardos farm Las Tarde en halvmil från Guadalupe.

Eduardo är duktig på att hitta små grodor och att vaska guld. Det är Luis som lärt upp honom och nu kan Eduardo mer om grodor än Luis.

{mosimage}{mosimage}

Träden är stora i regnskogen och svetten rinner i värmen och fukten. Luis skuttar över en omkullfallen stam. Nu får vi se giftgrodor i sitt rätta element.

Guldvaskning nere i en djup bäckravinmed omgiven av vattenfall. Luis och Eduardo jobbar medan Jarl och jag pustar och fotograferar.

{mospagebreak}

La Palma
Taxi en tidig morgon till en fruktfarm ägd av Ricardo Soto (vi kom i samspråk med homom på bussen) men han har återvänt till San José tidigare än beräknat. En missräkning att inte få träffa honom igen! Han är en betydande man när det gäller naturvård i Costa Rica.

Det är bara att traska landsvägen tillbaka till La Palma och ta en taxi därifrån till Guadalupe.

Danta Corcovado Lodge
Även den här gången bor vi på Danta Corcovado Lodge. Så här ser vårt handfat i badrummet ut. Ägaren och chefen till Danta Lodge, Merlyn Oviedo har bråda dagar (t v). Vi blir vänner med den pensionerade professorn Paul från USA som tänker bo återstoden av sitt liv på Osa i den här lilla byn (t h).

Mangrove vid Golfo Dulce
Den dagen vi ska ta oss till havet några kilometer österut för att paddla på Golfo Dulce, en djup fjord vid stillahavskusten nära gränsen mot Panama, får vi låna personalens cyklar och tar oss ut till golfen som ligger en halvmil österut.

Vi lunchar efter vägen i en soda i La Palma.
Jarl och Sigrid i sina hyrkajaker. Vi paddlar mot Rio Rincons mynning och det börjar dra ihop sig till eftermiddagens regn och åska, det är ju regnperiod.
Det är spännande att glida in i mangroven och det går med fart för det är en kraftig ström inåt mot floden eftersom havet är i stigande. Vi blir lite oroliga att inte kunna komma ut igen. Jag försöker ta tag i en gren för att hålla kajaken still och kunna ta en bild men grenen kryllar av små krabbor så jag avstår. Vi kommer lyckligt ut ur mangroven samtidigt som åskvädret brakar loss. Ner med kameror och paddling tillbaka i tropiskt regn. Vi passerar många familjer där de står ute i midjehögt vatten och fiskar. Det är söndag.

Panama blir en genomresa

Tiden räcker inte till allt vi vill se och göra och vi tvingas att i stort sett bara resa igenom Panama.
Här lämnar vi Osa och Costa Rica med båt från Puerto Jiménez och buss söderut till gränsen.

Gränsövergången är en aning kaotisk. Tur att Sigrid pratar bra spanska och har gjort detta förut. Sen blir det långresa med buss till Panama City. Landskapet flimmrar förbi utanför fönstret. Ingen regnskog så långt ögat kan se, bara extensiv betesmark eller f d regnskog som fattig buskvegetation. En sån kontrast mot Costa Rica.

Panama City
Klockan tio på kvällen kommer vi till Panama City utan att ha en aning om vart vi ska ta vägen, ingen karta eller annan information. Här ska två av Sigrids kurskamrater ansluta från ett annat håll och de tjejerna har guideboken om Panama (Lonely Planet) men deras buss är försenad. Vi får inte kontakt med dem via mobilerna så det faller på oss att hitta någonstans att bo. Åter är det dotterns utmärkta spanska som räddar oss och vi får tag på ett hotell. Dit kommer också Malin och Lina så småningom. Här äter vi frukost på hotellet och lunch på ett trevligt kafé i Casco Viejo.

Panama blir bara en genomresa med två övernattningar. Vi är alla ivriga att fortsätta vidare till Colombia. Fast här stöter vi på problem. Att det inte går att ta sig landvägen till Colombia visste vi men det inrikesflyg vi tänkt ta till gränsen går inte längre. Där skulle vi sen tagit en båt över till Colombianska sidan. I stället får vi köpa en dyrare flygresa över gränsen in i Colombia. En dags strosande i den gamla delen av stan där vi bor hinner vi med. Kommers och marknader är det överall. Här syns också en hel del indianer på gatorna klädda i traditionella kläder.

Kanalen
Eftersom vi är i Panama måste vi ju se kanalen. Strax innan det mörknar beskådar vi slussning av stora båtar i två parallella slussar. Imponerande och det är precis att de ryms på bredden och längden. Det finns planer på att utvidga kanalen för ännu större fartyg.

Vårt första möte med Colombia

Vi dimper ner i Cartagena vid karibkusten med flyg från Panama direkt efter ett tropiskt oväder och får vada i decimeterhögt vatten fram till bussen som går in till stan. Cartagena är en gammal kolonialstad och härifrån skeppades guldet från sydamerika över till Europa. Det här verkar vara landets främsta turistmål med många besökare från fr a USA.

Cartagena

Marknader och mycket folk. Här bor jag och Jarl på ett hostel i stadsdelen Getsemaní (t h). De tre unga kvinnorna som vi nu reser tillsammans med bor i den lite finare delen El Centró innanför ringmuren.

Väggmålningar och slitna fasader i Getsemaní som ligger utanför ringmuren. 

Människor och bilar trängs om utrymmet. Och så detta frityros som kommer att följa oss genom hela Colombia.

Pojke i skoluniform uppe på ringmuren som omgärdar den gamla koloniala stadskärnan. T h det moderna Cartagena.

Trafikstockning. Vi kommer närmare, ser alla poliser och ser att en trafikolycka skett.

Maken och jag försöker förstå vad det står på matsedeln, jag slår i ordboken och in kommer fisk. På ett fik tillsammans med tjejerna, här sitter Malin och dottern Sigrid i sin nyinköpta panamahatt vilken gick sönder i skyfallet som drog över någon timme senare.

Kvinnan har poserat för turister förr och när vi frågar om vi får ta en bild sätter hon genast på sig hatten. En annan kvinna som ett pittoreskt turistinslag. Längs kusterna i Colombia är majoriteten av befolkningen svart och fattig.

Cartagena är hett, fuktigt och verkar aldrig sova. Vi strosar omkring i nattmörkret och myllrar med andra turister. Här skjutsar colombianer runt besökare med häst och vagn, ungdomar i danstrupper underhåller på gatan för lite drickspengar och försäljning av mat och dryck pågår överallt. Här är gott om påflugna försäljare. No gracias, no quiero, blir standardsvaret följt av no comprende när de ändå inte ger sig. Här verkar ingen förstå engelska och det visar sig vara likadant i resten av Colombia. Ett annat talrikt inslag är poliser och vaktstyrkor. Cartagena lär vara den ur ordningssynpunkt mest övervakade staden i hela landet. Inga våldsamheter eller grov kriminalitet får väl drabba besökare nu när landet förbereder sig för att ta emot många fler turister.

Bankomaten låste sig och kortet sitter fast, en viss panik uppstår men vakten intill lugnar oss med att korten brukar lossna igen efter ungefär tio minuter. Vi har inte lärt oss ännu att kortet ska dras ut så fort man matat in koden och gör naturligtvis saker i fel ordning. För att lugna nerverna blir det ett besök hos en barberare efteråt och jag får en nyrakad och välansad make.

En sanslös bussresa

Tidig morgon, serveringarna har inte öppnat än. Dags att fara vidare så Jarl och jag hämtar tjejerna vid deras hostel för att tillsammans ta bussen vidare norrut längs Karibkusten. Nu längtar vi ut i naturen och efter svalkande bad i turkosfärgat vatten vid vackra sandstränder. Målet är Parque Nacional Natural Tayrona.

Här passerar vi en fiskmarknad. Åt andra hållet syns en gråbrun sörja som ska föreställa havsvik. Hur hälsosam kan den där fisken vara.

Dagen börjar bra med en visserligen lång resa med lokalbussen ut till den stora bussterminalen i utkanten av Cartagena där vi ska åka vidare till Santa Marta och på något sätt ta oss ut till nationalparken. Sigrid kommer som vanligt i samspråk med folk och den man hon sitter bredvid på bussen erbjuder sig att hjälpa till med bussbytet vi strax ska göra. Vi ska absolut inte gå in i bussterminalen, för där blir vi bara lurade. Eftersom vi bara ätit några brödkanter nersköljda med vatten till frukost såg vi alla fram emot att kunna gå in på terminalen, för att gå på toaletten, få en kopp kaffe och en andra frukost, handla lite matsäck till bussresan och för de känsliga som jag svälja en åksjuketablett.

Direkt vi klivit av bussen ute på gatan finner vi oss omgivna av människor som ropar och viftar och blir omedelbart omhändertagna och fösta till en ny buss, det är bråttom bråttom, våra ryggsäckar trycks in i det redan fulla bagageutrymmet och vi själva in i den halvfulla bussen. Vi sjunker ner i de slitna och nersuttna sätena en aning omtumlade, någon kommer och tar upp betalning utan att ge oss någon biljett och bussen rullar långsamt iväg bara för att 20 meter bort åka in på en bensintapp och vända tillbaka dit där vi klev på. Chauffören ropar några ortnamn ut genom den nervevade rutan samtidigt som han gör om samma manöver in på bensintappen igen och så håller det på varv efter varv ända tills bussen är fullsatt. Det är förstås så det går till när varje enskild buss är sitt eget bussbolag och det är klart att det här gav oss en billigare resa än om vi "lurats" att ta en buss med högre komfort men jag är arg på mig själv för att jag låtit detta ske.

Bussen saknar luftkonditionering och stötdämparna är totalt utslitna men så, efter en timmes cirklande kommer vi äntligen iväg på riktigt. Vi åker en stund sen stannar bussen vid en hållplats där det står folk med packning samt några pallar med klinkers. Chauffören och hans medhjälpare, det är alltid minst en, hoppar ut och plötsligt ser vi våra ryggsäckar utslängda på gatan. Nu trycks pallarna med klinkers och de nya väntande väskorna in i bagaget i den redan tungt nerlastade bussen och på något sätt får de in våra ryggsäckar ovanpå det andra och passagerarna kläms in i bussen.

Stopp vid en busshållplats, mera gods och människor ska på med, fortfarande i Cartagenas utkanter.

Fjädringarna slår i botten varje gång den överlastade bussen passerar ett gupp i vägen. Det är varmt och vi är nu både törstiga och kissnödiga och några i vårt lilla sällskap som inte känner av åksjuka börjar bli hungriga. Att inte ha fått något kaffe än gör att huvudvärken kommer krypande. Oftast brukar det kliva på försäljare med snacks och vatten till försäljning när bussarna stannar till men den här bussen gör inte några fler stopp på ett par timmar. Vi har nu kommit till utkanten av den stora staden Barranquilla och oväntat stannar bussen i en rondell, föraren hojtar och pekar på oss att vi ska kliva av. Vi lyder under protest och ropar att vi ska ju åka till Santa Marta, det känns lite kymigt för en kort stund, vi har ju inte fått några biljetter men betalat för resan hela vägen fast vi får lugnande huvudskakningar till svar. Ute ur bussen får vi våra ryggsäckar i handen samtidigt som vi hör föraren ropa vårt antal, cinco, cinco och förhandla med andra busschaufförer om vem som har fem platser lediga och så föses vi än en gång med brådska in i en annan buss.

Vi försäkrar oss om att den här bussen går till Santa Marta. Det gör den och den startar omedelbart och kör vidare norrut längs med kusten utan att åka in i Barranquilla och vi korsar den väldiga floden Magadalena på en stor bro. Vi har fortfarande inte haft möjlighet att handla något eller att göra toalettbesök men värst är nog kaffeabstinensen. Den här bussen är om möjligt i ännu sämre kondition än den förra och skumpar fram genom det flacka kustlandskapet. Efter en stund kör bussen väldigt långsamt för att till sist stanna helt, fläktremmen är trasig men som tur är har föraren valt att stanna där det bor människor och finns det folk finns det kommers. Här står några stånd med dricka och en sunkig toalett, dessutom svagt sötat kaffe som serveras i små mjuka plastbägare, men det gör inget. Medan livsandarna återvänder tittar vi på när en man kommer cyklande med minst tjugo olika fläktremmar i varierande storlekar över axeln och hur traktens alla lediga karlar är engagerade i bytet av fläktrem på vår buss.

Det gjorde inget alls att det blev en halvtimmes uppehåll av resan. Nu förmår vi njuta lite mer av det vi ser genom bussfönstret. Till vänster har vi idel sandstränder och till höger som det verkar oändliga våtmarker med mängder av fåglar. Vid det ofrivilliga stoppet har det klivit på en ung man med portfölj i handen. Han reser sig nu upp längst fram i bussen och börjar prata vänd mot oss passagerare. Han håller ett långt föredrag och halar samtidigt upp den ena bilden efter den andra på sjuka människor med utslag och bölder. Jag har svårt att hänga med i vad han säger men Sigrid och Malin uppfattar att han pratar om diverse parasiter och åkommor som drabbar dem som inte dricker rent vatten e t c. Mannen avslutar med att dela ut varuprover av något som ska bota dåliga magar och döda parasiter. Sen går han runt och samlar in betalning för det han delat ut. Vår unga kvinnliga ressällskap och tillika läkarstudenter är vid det här laget ganska upprörda och undrar varifrån den unge mannen kommer och hur han kan stå här och predika för folk. Är det en statlig hälsokampanj vi bevittnat eller vad är det frågan om men vi får inget svar på det.

Efter ett tag närmar vi oss en gigantisk vik som breder ut sig till höger medan vägen löper på en sandbank som skiljer havet från viken, lite längre fram kör vi över en bro så det måste vara en havsvik. Alldeles intill vägen passerar vi ett stort slumområde med eländiga plåtskjul som står på stolpar halvväg ut i vattnet omgivna av lervälling med vingliga bryggor som sträcker sig ut i det långgrunda vattnet där hur mycket plastpåsar och annan färggrann bråte som helst flyter omkring eller ligger i drivor i strandlinjen. Barn och vuxna rör sig överallt och ute på vattnet syns många små långsmala fiskebåtar. Här är det långt till ett sopsorterande välmående och välorganiserat Sverige och jag tänker på våra malariatabletter och på rent vatten och det föredrag vi just tagit del av.

På andra sidan havsviken tonar Sierra Nevada upp sig och försvinner in i molnen. Det är Colombias högsta berg, ca 6000 m ö h och här finns snötäckta glaciärer där det ska gå att åka skidor. Bergsmassivet är omgivet av otillgänglig regnskog och här inne gömmer sig cocaodlingar, gerilla och paramilitär. Vi ska inte ge oss in dit utan hålla oss till den säkra nationalparken bestående av stränder norr om bergets fot.

Äntligen närmar vi oss Santa Marta, nu är det eftermiddag och bussen kör in på en stor bensinstation i utkanten. Föraren ropar åt oss att här ska vi gå av för vi ska ju vidare till Tayrona. Åter uppstår stor förvirring, vi vill in till centrum men folk runt oss ruskar på huvudena och insisterar på att vi ska gå av här så då får vi göra det. Omedelbart surrar en drös karlar runt oss och vill transportera oss vidare. Nu är vi ganska utmattade och blodsockerhalten låg så det gnisslar lite mellan mig, Jarl och dottern. Hon vill prata färdigt med taxichaufförerna medan vi tycker att det viktigaste är att gå och få lite mat i oss, taxichaufförerna kan vänta, de finns alltid på plats ändå, så maken och jag tar oss över gatan till några serveringar som ligger där på rad. Flickorna följer strax efter men de ska ju ha vegetariskt eller fisk så de får leta lite. Sigrid äter dock inte upp sin fisk och klagar över att den smakar dy. Bilderna från bussresan fladdrar åter förbi.

Med mat i magen känns allt bättre och vi är sams igen. Nu kommer den taxiförare som Sigrid pratat med och erbjuder oss skjuts till Tayrona i sin fyrhjulsdrivna pickup för si och så mycket och vi nappar på det. Klockan är mycket och vi vill inte hålla på och leta efter en buss. Ryggsäckarna med regnskydd åker upp på flaket och vi tränger ihop oss inne i bilen. Det tar inte så lång tid att komma fram till entrén till parken men när vi försöker säga att vi vill ha skjuts en bit in i själva parken går det inte att ordna. De spansktalande flickorna frågar varför och får långa haranger till svar som ingen av dem begriper. Vi ger upp, betalar och går mot grindarna där två unga grabbar sitter vakt, det är entréavgift för att få komma in. Klockan är nu tjugo över fem och tyvärr, parken stängde klockan fem. Den mycket otydliga informationen i Lonely Planet snurrar runt i huvudet. Det ska gå att åka bil om man inte vill gå 50 minuter tills vägen tar slut, sen väntar promenader till stränderna och campingarna på fem till tolv km. Hur hänger det här ihop egentligen?

Många timmar senare avsläppta i utkanten av Santa Marta (t h). Tjejerna ska äntligen få något att äta (t h).

Tjejerna pratar med grabbarna som efter en liten stund säger att vi kan få komma in ändå för vi kan väl gå snabbt. När vi står där kommer en minibuss körande inifrån parken, stannar till och ut hoppar en kvinna som  börjar prata med vakterna och tar emot lite varor och vaccin som en infekterad holländare behöver. Sen vänder hon sig till oss med erbjudandet att följa med henne. Hon ska till Don Pedros camping nära Arrecifes där hon driver ett bageri och på campingen kan vi bo. Det är bara fem kilometer att gå. Självklart följer vi med henne i bussen och slipper de första femtio minuternas vandring. Vägen tar slut och vi hoppar av mitt i regnskogen intill ett stort halmtak där det står hästar i spiltor i en lång rad och vi får frågan om vi vill rida men avböjer. Nu klär vi om till långärmat och gympaskor och tar fram pannlamporna medan det skymmer på. Snart traskar vi iväg efter kvinnan i raskt tempo längs en väl upptrampad stig som slingrar sig fram mellan stora stenblock upp och ner. Nu är det nästan kolsvart och kvinnan säger åt oss att tända pannlamporna och se upp för ormar som kommer fram på natten för att jaga.

Så småningom hör vi dånet från havet, känner saltlukten och hör höns och ankor kackla, en åsna skria samtidigt som åskan mullrar. Vi viker av på en mindre stig och snart anar vi att vi kommit ut på en uthuggning i skogen. Här skymtar vi några halmtak mellan bananträd och palmer och vi leds fram till ett stort tak där det lyser. Folk sitter och tittar på tv, det är fotbolls-VM, äter och dricker öl. Alla vänder sig om när vi anländer och vi får ett varmt välkomnande. Här sitter backpackers av olika nationaliteter tillsammans med de som arbetar här. I samma stund vräker det tropiska regnet ner och vi sjunker ner på några bänkar vid ett av långborden. Vill vi ha något att dricka och äta och hur vill vi bo? Här kan vi hyra tält med madrasser eller hängmattor under halmtak. Vi väljer tält och när det värsta regnet gett med sig blir vi visade till våra platser, några tält utan yttertält, bara myggnät, där vi somnar i den fuktiga värmen med våra reselakan till täcke på tunna skumgummimadrasser där varenda knöl i marken gör sig påmind varje gång jag behöver vända mig om.

Vägen tar slut och vi packar om för att vandra (t v).

Jarl står utanför vårt tält uppspänt under ett skyddande halmtak (t h).

Parque Nacional Natural Tayrona

 Alla här är så vänliga och vi blir kvar här ett tag. Rafael som jobbar här kommer varje morgon med nybryggt kaffe till Jarl och mig i vårt tält, förmodligen med baktanken att vi inte ska åka iväg alltför snart med de unga vackra kvinnorna. Sen visar han oss på lite fåglar som han förstått att vi är intresserade av. Rafael kan ingen engelska, precis som flertalet colombianer, men vi förstår varandra bra ändå. Det tar en kvart att gå ut till havet härifrån. Dessvärre kan man inte bada vid den närmsta stranden på grund av starka undervattensströmmar men en liten bit västerut går det bra. Stränderna ligger som ett pärlband längs kustremsan omgivna av regnskogen nedanför det väldiga bergsmassivet. Hit fraktas alla varor på småvuxna hästar eller mulor, här finns ingen el eller fyrhjulsdrivna fordon. Området befolkades en gång av Tayronafolket som det bara finns spillror kvar av idag. Alla de bofasta rider, även de minsta barnen som kan rida innan de lärt sig gå, får vi höra av ett äldre ex-colombianskt par som kommer till campingen.

Stränderna är fantastiska, sand i olika färger omväxlande av klippor och stora stenbumlingar och det turkosblå havet, som hämtat från en resebyråbroschyr och allt är fortfarande ganska oförstört. Här semestrar colombianer och backpackers. Det finns visst lite lyxigare lodger och några anläggningar längre bort. Det är varm och regntid, åskan mullrar lite varje kväll men i stort sett är det uppehåll under vår vistelse här. Värmen gör att jag som egentligen trivs bäst i ett svalt klimat får svårt att tänka. Det känns nästan som en omöjlig uppgift att fundera ut vad jag behöver ta med mig för att vara vid stranden hela dagen för att inte tala om ansträngningen att böja sig ner, krypa in i tältet och plocka fram grejerna.

Vackra blommor i sanden. Här är vattnet för farligt för bad, vi går vidare till nästa strand En skylt upplyser om att hundra människor drunknat här de senaste åren. Bli inte en till i statistiken!

 

Denna lilla strandremsa får vi för oss själva några timmar. En fiskebåt åker fram och tillbaka mellan strand och rev. Här serveras garanterat färsk fisk i några små strandserveringar.

När solen tittar fram är vattnet turkost som i en resekatalog. Vårt resesällskap badar och stojar. Vi verkar vara de enda svenskarna här förutom en svensk man som arbetar på universitet i Bogota. F ö träffar vi inte några andra landsmän under hela resan.

Flera är trötta i värmen.

Efter ett par dagars strandliv börjar det krypa i mig och det är dags att göra något mer aktivt. Det finns rester av en gammal bosättning efter Tayronafolket uppe på ett närbeläget berg och dit upp kan man komma genom att gå och klättra längs indianernas gamla stig. Det är bara två kilometer upp på berget men visar sig vara en rejäl utmaning. Terrängen är oländig, fullt av enorma stenblock, branta sluttningar och ogenomtränglig regnskog. Stigen är mycket brant rakt upp för berget, ibland får vi krypa genom små grottor, titt som tätt klättra över stora stenar eller gå i anlagda stentrappsteg och på stenbroar över djupa håligheter. Det gäller att inte kliva fel och rasa ner i någon håla. Svetten rinner i den höga luftfuktigheten och av ansträngningen. Tayronafolket lyckades hålla stånd mot spanjorerna i 300 år här och det är inte svårt att föreställa sig dem ligga i bakhåll beredda med pilar och spjut för att försvara sig mot inkräktare.

Uppe på toppen av berget ligger den gamla bosättningen tillhörande Tayronafolket (mitten). Jarl tar av ryggsäcken och slänger upp den på stenen, den är ivägen när han ska klättra upp (t h).

Ytterligare stenar måste forceras. Tusenfotingen är två decimeter lång och alldeles blank. Vet inte om det är den giftiga sorten. Det gäller att titta innan man sätter ner fötterna.

Ibland är det branta tappsteg att gå på men det finns också snällare partier med vanlig stig. Fint anlagda stengator uppe vid Tayronafolkets gamla bosättning (t h).

Väl uppe kommer belöningen, här öppnar sig en liten dal med några stenlagda gator och rundlar där husen har stått. Här rinner en liten å med svalt vatten som vi badar i. På en av rundlarna står en hydda och vi skymtar en lite flicka som gömmer sig inne i den enda hydda som finns här. Utanför hänger vackra handgjorda väskor och smycken till försäljning. Jag och Sigrid knackar på hyddans dörr och en mycket blyg flicka tittar ut, hon verkar vara ensam. Sigrid förklarar att vi är intresserade av väskorna och undrar vem som tillverkar dem. Flickan svarar mamma. Efter lite köpslående får jag köpa en väska av henne. När vi beger oss neråt mot stranden igen kommer en indiankvinna gående i ån, förmodligen var det mamma som kom tillbaka. Det ser ut som om hon är ute och samlar på något.

Svalka i ån. Stenlagd gata och mur.

Stenlagd rundel eller husgrund (t v). Så här kan det ha sett ut en gång. En ensam hydda finns här (t h).

Det gäller att kliva rätt även på nervägen. Jalle blir lite övermodig efter ett tag och rätt som det är halkar han och ramlar rakt ner på ett stenblock, tappar solhatten som försvinner ner i ett hål, slår i bröstkorgen och skrapar upp en armbåge. Han kravlar upp och vi är båda tacksamma att han inte brutit vare sig ben eller revben. Väl nere från berget är vi ordentligt hungriga och vi unnar oss lunch på restaurangen vid stranden som vi kommit ner till. Grillad barracuda som smakar himmelskt och vi äter den välsmakande salladen till. Hittills har vi undvikit färska grönsaker. När vi reser oss upp efter maten har Jarls bröstkorg svullnat till och det svartnar för ögonen på honom. Kanske är det en spricka i revbenen ändå.

Aj aj, efter ett par dagar vaknar Sigrid och är riktigt dålig i magen och den kvällen får hon hög feber. Det stämmer precis med symptomen för matförgiftning och det borde vara den dysmakande fisken hon åt utanför Santa Marta. Morgonen efter vårt restaurantbesök har jag och Jarl diarré och svär över att vi ätit av salladen dan innan. Just då känns det inget vidare, vi är matta av värme och magsjuka och vi blir kommer inte att bli helt bra i magarna förrän vi är hemma i Sverige igen. Här finns inga affärer, vi är hänvisade till de drickor som säljs på campingens servering och av försäljare på stränderna. Mat ska vi inte tala om, åh vad jag längtar efter blåbärssoppa eller en skål ris och efter ett tag är jag dödligt trött på cocacola. Jalle har haft skrällhosta sen flygresan, det gör fruktansvärt ont i revbenen när han hostar och han har svårt att ta sig in och ut ur tältet själv så jag får hjälpa honom. Det är ingen bra kombination, skrällhosta, diarré och brutna revben. Ingen i familjen mår speciellt bra. Vi uppfattar att flera av de andra turister är dåliga men det verkar som om Liina och Malin klarat sig hyggligt.

Halmtak med våra tält och några hängmattor (t v). Reception och matsal finns under det stora taket (t h).

Jarl vilar i en hängmatta och samspråkar med energiske Rafael (t v). Varutransporter sker på häst och med åsna (t h).

Jag börjar längta efter att komma upp i de riktiga bergen till ett svalare klimat och efter att få se det riktiga Colombia där de flesta människorna bor. I vårt matta tillstånd orkar vi inte riktigt med att ta ett beslut och när vi nämner att vi funderar på att åka därifrån är vi inte svårövertalade att stanna en natt till. Vi kan ju inte ge oss iväg nu när Don Pedro själv fyller 79 år i morgon och ska firas med stort kalas! Don Pedro är ägaren till marken och campingen som från tidigare varit en plantage.

När vi sitter utanför tältet på morgonen och försöker få i oss lite vätska kommer en av de anställda karlarna förbi med en påk i handen. Plötsligt rusar han ikapp en av de ankor som går där och betar, drämmer till den med påken, plockar upp den livlösa ankan och vrider om nacken. Tre ankor till fångar han på samma sätt innan de tas om hand under ett annat stort halmtak. Efter det här är de ankor som fortfarande är i livet mycket misstänksamma är någon människa närmar sig. Ankorna ska bli soppa till kvällens fest och hela dagen pågår förberedelserna på olika sätt. Stereoanläggningen med jättehögtalare provkörs med hjälp av ett elverk. Den står under ett stort halmtak med riktigt golv som vi inte lagt märke till förut. Här finns också ett biljardbord och vi undrar hur de fått hit grejerna. Under dagen strömmar folk till, colombianer på semester, grannar, släktingar och nya backpackers. Gräsmattorna fylls av tält.

När solen går ner startar festen under det stora halmtaket med golv som nu är smyckat med girlander och ballonger fyllda med mjöl. Anksoppan serveras någonstans, jag vet inte var och har ingen tanke på att äta av den. Jag petar i mig fem chips, det är vad jag förmår den dagen förutom vätska. Salsamusiken dånar ur högtalarna ut över djungeln och dansen börjar. Tårtor dekorerade med turkos grädde ställs upp på ett bord. Unga och gamla dansar så mycket de orkar, vilar gör man på stolar uppställda i en halvcirkel utanför hyddan. Det dricks öl och rom i stora lass. Rafael bjuder upp mig och när jag tecknar att jag inte kan salsa undervisar han mig hur jag ska göra där på stället. Jag får dansa ett tag och rätt som det är har jag förstått grejen med salsa. Jarl den stackaren orkar bara sitta och titta på trots att han också bli uppbjuden, men han har i stället sinnesnärvaro nog att ta lite bilder. Likheterna med festerna i Nittsjö bystuga är slående. Vår nye vän Janson från Chile tycker att det är helt craisy men ex-colombianerna påstår att det är så här det alltid går till i Colombia.

Jarl är fotograf här. Salsa långt in på natten. En paus i dansen för att hylla markägaren Don Pedro som fyller 79 år och är själva anledningen till festen.

Jarl och jag orkar så småningom inte mer men tjejerna är uppe nästan hela natten och berättar sen på morgonen efter om hur man stuckit hål på de mjölfyllda ballongerna, presentutdelning och hyllningar till födelsedagsbarnet men också om fylla och slagsmål. Nu har vi dock bestämt att vi ska åka härifrån och vidare in mot bergen, tjejerna vill egentligen inte men med tanke på att vi inte har obegränsat med tid kvar följer de motvilligt efter.

Vi vandrar tillbaka längs stigen, den här gången utan vägvisare, till det stora stallet där vi bivit avsläppta tidigare. Här sitter flera taxiförare och erbjuder sina tjänster och vi väljer en av dem. På vägen in mot Santa Marta blir vi övertalade att fortsätta vidare till Taganga, dit alla turister vill och föraren har en vän som driver resebyrå där. Vi kan köpa flygbiljetterhos hans vän för nu har vi bestämt att vi inte ska åka någon mer långresa med buss i första taget.

 

En turisthåla för backpackers Taganga är en missräkning, det har nog varit en fin fiskeby en gång men nu översvämmas orten av turister, hostels, souvenirbutiker och restauranger som vi fortfarande inte har någon längtan efter. Aptiten har inte återvänt. Klimatet är helt annorlunda på den här sidan av berget, här är torrt och det känns som om vi befinner oss vid medelhavet. 
Taxichauffören stannar till ovanför Taganga och den torra hettan slår emot oss. Här ska man tydligen fotografera utsikten. Vi tar pliktskyldigast några bilder.

Colombia och några stora städer i inlandet

Flygresan till Medellin som ska bli nästa anhalt visar sig bli för dyr för flickorna som väljer långfärdsbuss med luftkonditionering. Vi gamlingar flyger redan nästa morgon inrikes till Medellin och tjejerna åker på kvällen med nattbuss. Flygfärden går över ett fantastiskt bergslandskap. Vi landar på en sval flygplats långt ovanför staden. Äntligen känner vi oss lite energiska igen. Nu är jag och Jarl på egen hand och som alltid i detta land får vi hjälp av människor runtomkring så vi vet när vi ska kliva av flygbussen och vi hittar en taxi med en engelsktalande förare som tar oss till ett hostel.

På kvällen går vi på finare restaurang och äter kalasgoda crepes med skaldjur i sås. Det smakar verkligen gott men ingen av oss orkar äta upp och kyparen tittar frågande på alla rester vi lämnar på tallrikarna. Ute på gatan glider fina nya bilar förbi, vackra smala människor kliver i och ur och vi sneglar mot en skyline av nybyggda skyskrapor. Varifrån kommer alla pengar och en våldsam kontrast mot Karibkusten.

Jarl och jag utforskar centrala Medellin, ja det vi orkar med och besöker betydligt mindre fashionabla gator än de från kvällen innan. Tjejerna har inte kommit hit än. Jag besöker Museo de Antioquia och tittar på mängder av målningar av konstnären Fernando Botero medan Jarl stannar ute på plazan och tittar på Boteros svällande stora skulpturer och på konstnärens förebilder i verkliga livet.

Jag letar febrilt i Lonley Planet. Vad är det vi borde titta på.

Foton ovan: Jarl Hammarqvist

Två verk av Fernando Botero tagna utan blixt och stativ på Museo de Antioquia Medellin. Här finns också en avdelning med en del regimkritisk samtidkonst, minns inte konstnärens namn till det här verket.

Midsommar i Medellin

Midsommarafton firar vi i storstaden Medellin. Tjejerna och chilenaren Janson som slagit följe med dem har nu kommit efter men tagit in på ett hostel en bit ifrån vårt. Nu inviterar de oss till midsommarfest på sitt hostel. De bjuder på kokt potatis, grillat kött, lite grönsaker och jordgubbstårta med grädde. Malin har förberett några lekar och en tipspromenad i den mörka trädgården. Vid matbordet stämmer vi upp med svenska snappsvisor som följs av svenska sommarvisor i dur och moll. Malin är en fena på att minnas texter. Efteråt dansar vi så klart små grodorna och de traditionella ringlekar vi kan komma på. Resten av gästerna tittar förundrat på oss och fotograferar detta exotiska inslag.

Lekledaren Malin och grillmäster Janson (t v). Tipspromenad i regnet på midsommarafton (t h).

Dans runt midsommarstången till små grodorna och annat exotiskt. Vi äter och skålar till snappsvisor och sommarsånger och skakar sen av oss vemodet genom att sjunga Pappa haj, mamma haj, tutudududu o s v. Bilderna är tagna med Malins kamera men av vem? Malin själv kanske.

Zona Cafeteria

Manizales blir nästa mål. Det är en universitetsstad som ligger längre söderut, högre upp och på en annan rygg av Anderna i det som kallas Zona Cafeteria. Hit tar jag och Jarl oss med minibuss utan några missöden, även om det tar åtskilliga timmar, över svindlande berg och sedan längs med dalgången till en stor flod. Den gamla stadskärnan av Manizales ligger uppe på ett bergskrön 2100 m ö h men bebyggelsen breder ut sig nere i dalgången så långt vi kan se där vi sitter i bergbanan som tar oss från bussterminalen upp till gamla centrum. På andra sidan reser sig bergstoppar och vulkaner femtusen meter upp mot en gråmulen himmel. När vi villrådiga klivit av bergbanan och undrar åt vilket håll vi ska gå blir vi tilltalade på engelska av en ung kvinna. Hon har just startat Base Campe Hostel bara ett stenkast bort. Det visar sig vara ett toppenställe så här bor vi ett tag och får även hit flickorna och Janson någon dag senare.

Manizales på kvällen sett från Base Camp Hostel. Vårt svenska resesällskap skriver in sig.

Utsikt över stan och vulkanbergen som är insvepta i grå regnmoln (t v). Folkliv och kommers en måndag morgon i Manizales (t h).

Hacienda Venecia
Befinner man sig mitt i Zona Cafeteria måste man besöka en kaffeplantage. Det är här det colombianska kaffet odlas så vi bokar in oss hela gänget på en guidad tur till Hacienda Venecia. Det är ett färdigt paket som vår värdinna ordnar med hämtning vid vårt hostel på morgonen. Efter en skumpig färd i en överfull liten jeep ner till en djup dal samlas vi ihop med ett annat gäng och föses runt på plantagen av vår unge engelskspråkige guide. Han har lärt in vad han ska säga men hans uttal gör honom nästan omöjlig att förstå. Men det gör inte så mycket, här är fantastiskt vackert, kaffet utsökt och lunchen vi får mycket vällagad. Jag använder kameran flitigt hela dagen. Först senare upptäcker jag att jag av misstag kommit åt någon inställning på kameran så att det inte blivit några raw-formatsbilder, bara komprimerade jpg och det grämer mig lite fortfarande. Det måste ha hänt när jag lirkat fram kameran ur min fina röda väska som jag har som kombinerat handbagage och kameraväska.

Doftessenser av olika kaffetyper som vi får snusa på. Guiden rostar kaffe på modernt vis.

 Orostat kaffe. Säckar fyllda med kaffebönor i fabriken.

Hela gruppen vandrar genom olika delar av plantagen.

Blad av kaffeplanta. Unga kaffeplantor som ska skolas ut och längst till höger kaffebönor.

Andra fina bönor i lånade regnskydd. Sigrid t v och Liina t h.

Inte en stam man vill krama precis (t v). Den här skulle vi haft som midsommarstång (mitten). Kaffet växer på branta sluttningar (t h).

Och så alla dessa blommor som varken är små eller oansenliga.

De som behärskar spanskan får en begriplig förklaring till vad vi ser. Vi bjuds att smaka på kaffebönor.

Vi är alla trötta efter rundvandringen och fortfarande inte friska. Tur att det finns hamacas. Jalle (t v) Sigrid (mitten) och Liina (t h) sträcker ut sig.

Sällskapet kläms in i två jeepar för transport tillbaka till Manizales. Här trängs Malin, Janson och en okänd medhjälpare till föraren.

Vulkanen Ruíz

Upp på höjderna
Äntligen ska jag göra det som jag egentligen sett fram emot mest på hela resan, komma upp på de riktigt höga höjderna, d v s det är jag och Jarl som vill det, inte ungdomarna för de drar vidare till Salento. Vulkanerna på andra sidan Manizales ingår i en stor nationalpark, Parque Nacional Natural Los Nevados och består av sex riktigt höga toppar. Vår värdinna bokar in oss på ett endagars arrangemang som visar sig vara väl organiserat. Åter blir det hämtning tidigt på morgonen vid vårt hostel med en buss som kör runt till flera andra ställen och plockar upp en brokig samling folk. Jag som varit orolig att det skulle bli så fysiskt krävande att Jalle med sitt spruckna revben inte skulle kunna hänga med förstår nu att det inte kan bli frågan om någon konditionskrävande vandring. Den här gången har vi en guide som pratar begriplig engelska och dessutom utbildad naturvetare.

Solen lyser och sikten är klar som en septemberdag hemma. Välkomstskylt tiil dagens mål Parque Nacional Natural Los Nevados.

Bussen strävar långsamt uppför berget. Vi startar i nivå med kaffeplantagerna, åker sen igenom en zon med molnregnskog för att efter någon timma komma upp i ett nästan trädlöst beteslandskap. Det liknar Skottland eller Norge och här växer flera bekanta örter som exempel vitklöver. Bussen stannar vid en servering och vi får frukost, en typisk frukost för landet med torra arrepas (tjocka smaklösa majsbröd), äggröra, lite stekt kött och varm vattenchoklad att dricka. Vi har blivit uppmanade av vår guide att dricka mycket och bussen kommer att stanna flera gånger så att vi kan dricka, gå ut och se oss omkring och samtidigt vänja oss vid höjden. Det är nu riktigt kyligt och snart kommer långkalsongerna och mössan till användning.

Första stoppet med bussen för att äta frukost.

Det här kunde vara Skottland eller Wales.

Den svarta lagunen (t v). Här får vi dricka örtte spetsat med cocablad (t h).

Vi lämnar det nordiska landskapet under oss och kommer in i något jag aldrig sett tidigare. Nu är vi insvepta bland molnen. Dagen som började så bra med klart väder med vulkanerna fullt synliga från staden. På den här höjden växer en jättelik korsört som ger en väldigt speciell karaktär åt naturen vars färg nu domineras av gulbrunt.

Synd att vi inte har tillgång till en flora.

Stor mossa, ser ut som björnmossa och ett halvgräs (t v). Närbild på en av de gigantiska korsörterna (t h).

Korsörten står som i givakt på bergssluttningarna, en förunderlig syn.

Något korgblommigt, ganska stort och lysande ceris.

Intensivt rött i kontrast till allt grågrönt och gulbrunt.

Ännu högre upp övergår allt i gråtoner, här finns bara sten, grus och lava som är täckt av snöfält uppe på de högsta topparna. Under något av busstoppen serveras vi varmt örtte förstärkt med cocablad, det ska vara bra mot höjdsjuka sägs det. Jag märker inte någon större effekt av kokan och när vi passerat 4500 m ö h kommer en kraftig huvudvärk.

Uppe bland sten och lava. En kon av lavasand under klipporna. Vägen slingrar sig fram över en platå. 

Stenen är inte bara grå och den har många former. Växtligheten är ytterst sparsam.

Dags att hoppa in i bussen igen. Nu ska vi uppför zerpentinvägen där framme.

Jarl pratar med våra båda guider. Den kvinnliga guiden klev på vid parkentrén och hon talar också god engelska.

Bussen tar oss ända upp till 4900 m ö h. Nu får vi gå resten men eftersom det är så dimmigt vill guiderna inte att vi ska vandra ända upp till toppen av Nevado de Ruiz utan bara upp till en anhalt markerad med en colombiansk flagga. Barnen som är med leker snöbollskrig förutom någon som drabbats av illamående. Det är tydligen flera i sällskapet som blir höjdsjuka. Vi följer vandringsleden uppåt i mycket makligt tempo och bli varnade för att gå för fort. Jag gör ett kort försök att snabba på steget lite men hjärtat rusar och jag får en konstig känsla av illamående. Vi stannar till en stund vid flaggan och tittar oss omkring. Ibland lättar molnen runt topparna, vi är nästan så högt att vi är ovanför molnen, men strax sveps vi in igen. Jarl vinglar betänkligt där han står och jag blir orolig att han ska ramla omkull men han fräser åt mig när jag griper tag i hans arm för att ge honom stöd. Han har mer besvär av höjden än vad jag har.

Vulkankratern La Olleta men det är inte den vi ska upp till. Vulkanen Ruiz består av tre kratrar och hade utbrott 1985 då den dödade 20 000 människor och utplånade staden Armero. Den kallas för "Det sovande lejonet av Manizales". Enligt vår värdinna har den mullrat igen alldeles nyligen. Vi går upp mot kratern Arenas.

Jalle på väg uppåt. Vi fick inte gå högre än till flaggan så de ropar ner mig. Guiderna har koll.

Man kan luras tro att vi befinner oss i svenska fjällen eftersom sikten inte är så bra. För ett kort ögonblick skingras dimman och vi skymtar toppen 5100 m ö h, dit vi inte fick gå en dag så dimmig som denna. Världen nedanför oss ser vi inget av.

Våra guider verkar lite tagna, undrar om de också känner av höjden. Det blir en långsam nedstigning till bussen.

4900 m ö h har vi kommit upp till. Bussen åker långsamt tillbaka samma väg vi kommit upp. Guiderna har för sig att om fönstren på bussen står öppna ska vi bättre anpassa oss till en lägre höjd igen. Det kan inte stämma, det ända det medför är att vi fryser som hundar, det är kallare nu än uppe på toppen av berget. Till råga på allt blir jag åksjuk av bussens krängningar men det har ändå varit en fantastisk upplevelse. Dagen avslutas med att vi blir körda till en badanläggning där vi får värma upp oss i bassänger med hett vatten från varma källor. Det luktar svavel och vattnet är salt men härligt och så småningom försvinner både huvudvärk och illamående.

Bogota

Allting ordnar sig
Resans sista dagar är planerade att tillbringas Bogota och det måste vi följa även om vi improviserat en hel del för övrigt. Härifrån ska vi flyga hem. Jalle har en arbetskamrat, Fredrik i Stockholm som är gift med en colombianska som heter Adriana. Fredrik har bott hemma hos oss i Gagnef men Adriana har vi bara träffat en gång och det var på vandringsleden mellan Storulvån och Sylarna. När de får reda på att vi ska resa till Colombia säger de att vi måste vi hälsa på Adrianas släktingar. Hennes bror som bor i Bogota vill gärna träffa oss och eftersom hans fru och barn kommer att vara bortresa när vi planerat komma dit kan vi bo hemma hos honom. Dessvärre kan han bara prata lite lite engelska så Sigrid har fått uppdraget att kontakta honom via mail på spanska och tala om ungefär när vi kommer vilket hon gjort. Sen har vi inte hört något mer förrän vi är i Manizales där hon får ett positivt svar.

Ungdomarna är på sitt håll och vi ligger fortfarande dygnet före dem. Nu har jag börjat uppfatta lite av vad som sägs på spanska men det är fortfarande svårt att bilda egna meningar fast vi klarar oss hyggligt på egen hand. Till Bogota anländer vi dock med bara en lapp med ett telefonnummer till Felipe som Adrianas bror heter. Ett telefonnummer till någon som inte kan engelska i ett land där ingen verkar tala något annat är spanska och utan att ha en aning om vart vi ska ta vägen. På väg ut ur flygplatsen passerar vi en turistinformation. Varför inte försöka få hjälp där. Kvinnan i informationen talar utmärkt engelska och hon ringer upp numret på lappen och pratar med Felipe innan Jarl får luren för att säga några ord. Felipe räcker snabbt över telefonen till sin medhjälpare på jobbet, Carolina som kan prata engelska ganska bra. De är lite förskräckta att vi kommit redan men säger att de ska hämta oss genast. Det tycker vi är onödigt och ber om adressen så att vi kan ta en taxi. Av turistinformationen får vi sen anvisningar om hur vi ska beställa taxi så att vi inte blir lurade utan kommer med en säker och auktoriserad förare. Lite oroar vi oss för vad Felipe ska säga när han förstår att vi kommer att bli minst fem stycken.

Felipe har hunnit hem från jobbet och tar emot oss utanför sin lägenhet med öppna armar. De tre flickorna är så välkomna när de dyker upp. Felipe visar sig vara en mycket trevlig och rolig person och visst, han kan inte mycket engelska men han använder gärna det han kan. Man kommer långt med gester och enstaka ord på spanska och engelska. Resten av dagen tillbringar vi tillsammans med Felipe och hans kvinnliga kompanjon Carolina som han driver ett litet företag ihop med där de designar och tillverkar exklusiva läderväskor. Kvällen avslutas med restaurangbesök och Felipe bjuder oss flott och skrattande säger att nästa kväll får Jarl bjuda.

Utanför Felipes hus i stadsdelen Pontevedra. Det sitter en portvakt vid bommen som bara släpper in behöriga. Här äger man sin lägenhet.

Pampig väggmålning längs ett stråk där vi får tillåtelse att gå på egen hand inte långt från Felipes kvarter. Många delar av Bogota är "farliga" att vandra runt i.

Jaquelin och andra guldklimpar

Felipe har hembiträde som resten av medelklassen, en svart kvinna från Stilla havskusten med tre små egna barn kvar hos släkten där. Hon berättar att hon har trettio syskon, fast inte med samma mamma. Denna stabila kvinna vid namn Jaquelin verkar hålla ordning på Felipe som hon tillrättavisar några gånger. Hon är riktigt duktig på matlagning vilket hon bevisar genom att servera oss smakrik väl tillagad fisk i kokosmjölk flera gånger. Vi får frukosten serverad på morgonen, hon tvättar våra kläder och bäddar våra sängar. Det känns lite genant men är rätt behagligt.

När Sigrid, Liina och Malin anländer tidigt på morgon vaknar vi av deras röster. Skönt att de kommit, vi har inte fått någon kontakt med dem det sista. Janson är också med i Bogota men har av hövlighetsskäl tagit in på ett hostel i en annan del av stan. Dags för heldagsutflykt tillsammans med Felipe och flickorna, vi får inte kontakt med Janson på hela dagen. Vi klämmer alla in oss i Felipes lilla bil och åker några mil till staden Zipaquirá som är känd för sin saltgruva som är omgjord till katedral. Vi går naturligtvis in i gruvan, en upplevelse i sig och ägnar efter det några timmar till att gå runt i stan och titta. På den här höjden som de båda städerna ligger 2600 m ö h är det svalt vårklimat året om och jag och Jalle trivs utmärkt med det. {mosimage}{mosimage} 

Sigrid och Felipe nere i en av de upplysta salarna i Saltgruvan vid Zipaquirá.

Somliga ter sig aningen andelika. Jag fotar med den lilla kameran utan vare sig blixt eller stativ. Fr v Felipe, Sigrid; Malin och Jarl (t v). Efteråt vandrar vi runt i den lilla staden (t h).

Torget i skymning och tre flickor småhuttrar lite. Felipe och Jarl pratar och pratar.

Delar av en tegelstapel vid en byggarbetsplats. Smaklig efterrätt, Jarls tur att bjuda.

Bara ett dygn kvar innan flyget går. Nu har vi fått kontakt med Janson och stämmer träff med honom i centrala Bogota dit vi tar Transmetron. Vi besöker Museo del Oro tillsammans, guldmuseet som är mycket fint ordnat. Vi hinner också vandra runt i La Candelaria, den äldsta men ruffiga delen av Bogota. Vi skiljs åt för en stund och Jarl och jag traskar runt presidentpalatset och andra officiella byggnader. Vi hinner också med att handla lite fina saker att ta med hem, vilket vi varit sparsamma med tidigare eftersom vi inte velat släpa på något extra i ryggsäckarna.

Guldföremål på Museo del Oro. Många är uthamrade ur tunna plåtar. Andra är gjutna och praktfullast är de stora välbevakade föremålen innanför tjocka pansardörrar på överst våningen (t h).

De två nedre bilderna har Jarl tagit, han vågade hala upp systemkameran ute på gatan. Det känns säkrast att le vänligt mot vakten när vi frågar efter vägen. Vi är i närheten av presidentpalatset och regeringsbyggnaderna i Bogota.

Mina egna sista bilder tog jag med den lilla kamera som försvann under hemresan innan vi hunnit ladda över bilderna till hårddisken.

Vi vill inte gärna skiljas från Janson redan utan chansar på att Felipe ska ta emot honom också till den utlovade middagen som Jaquelin ska laga till. Det är naturligtvis inga problem och vi köper med både rött och vitt chilenskt vin till maten. Som vi hoppas blir Janson och Felipe goda vänner direkt och byter adress och telefonnummer med varandra. Nu får vi förklaringen till varför Janson heter som han gör. Hans pappa var politiskt aktiv i motståndet mot juntan i Chile och vågade inte gå ut för att registera sin nyfödde son utan skickade iväg farfar istället. Han skulle ha fått ett vanligt spanskt namn men på vägen gick farfar förbi en affisch för en konsert där musikerns namn var Jansson, därför heter han Janson i förnamn.

När vi äntrar planet hem till Sverige är våra hjärtan fulla av glädje över alla gästvänliga människor vi mött och alla upplevelser vi varit med om och en stark önskan om att kunna återvända till Sydamerika ytterligare någon gång.